Människor behöver fack för att ordna världen, och även i en subkultur som den gotiska scenen försöker människor definiera sig själva och andra. Resultatet är många roliga eller till och med allvarliga illustrationer som flyter runt på internet och som är tänkta att förklara gotiska typer. Den som rör sig inom scenen inser dock snabbt att alla stilar mer eller mindre har blandats under årtiondenas lopp. Trots detta orienterar goths sina outfits mot vissa ursprungliga typer och mot nya influenser. Dessa är några av dem:
Människor behöver fack för att ordna världen, och även i en subkultur som gothscenen försöker människor definiera sig själva och andra. Resultatet är många roliga eller till och med allvarliga illustrationer som flyter runt på internet och som är tänkta att förklara gotiska typer. Den som rör sig inom scenen inser dock snabbt att alla stilar mer eller mindre har blandats under årtiondenas lopp. Trots detta orienterar sig goths med sin outfit på vissa originella typer och på nya influenser. Dessa är några av dem:
Nya romantiska
Steve Strange, en konststudent och senare sångare i bandet Visage, är ansvarig för New Romantics stil. Han var ett fast inslag på Londons klubbscen i slutet av 70-talet och var värd för Bowie- och Roxy Music-kvällar. Vid dörren till sin Blitz Club släppte han bara in gäster som bar den mest upprörande klädseln som var möjlig. David Bowie var den tidiga modellen för denna idé med sin scenkaraktär Ziggy Stardust. Om du tittar på den officiella videon "Ashes to Ahes" av David Bowie kommer du också att upptäcka Steve Strange och några andra besökare på klubben i typiska New Romantic outfits. Smink och kläder spelar också en stor roll i videorna från bandet Visage (Visage, Fade to Grey).
De nya romantikerna kom samman på grund av mode, även om de delade en liknande musiksmak av new wave, synthpop och discobeats. Adam Ant och Boy George var bland de kända företrädarna för denna genre. Ett av de karakteristiska dragen var den visuella suddigningen av könen. Adam Ant:s romantiska piratlook skapades för övrigt vid den här tiden av modedesignern Vivienne Westwood.
Extravagant, dekadent och narcissistisk - det var de egenskaper som New Romantics beskrevs med i offentligheten och de var inte särskilt populära - varken i pressen eller i samhället. Inte ens i New Wave-scenen möttes de av stor kärlek, eftersom de inte satte musiken i förgrunden, utan kläder och frisyrer.
Modet var dock alldeles för ytligt för New Wave-scenen. Det talades om att New Wave skulle säljas ut och för första gången skulle kritik av kommersialiseringen av subkulturen komma att framföras. Inte för sista gången, för denna kritik fortsätter än i dag. Dagens visuella avknoppningar av New Romantics återfinns mest sannolikt i japanska subkulturer som Visual Kei. Mode och smink från den tiden har dock fortfarande ett inflytande på den svarta scenen idag, som i så fall tillåter starka färger och romantiskt pompa och ståt.
Waver
The Wavers var den mörka fraktionen inom den musikaliska subkulturen i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Hos dem var det - till skillnad från New Romantics - musiken som stod i förgrunden, även om outfiten också spelade en viktig roll. Wavers överdrev "borgerliga outfits" och satte därmed en ironisk prägel på dem. De rufsiga frisyrerna från 60- och 70-talen blev ytterligare rufsiga till det absurda i den nya vågen och sidorna rakades helt enkelt bort helt och hållet. Kostymjackor köptes alldeles för stora och fladdrade runt med skjortorna och de breda blusbyxorna. Skorna var inte bara spetsiga, utan vansinnigt spetsiga med pikar, och redan nu undergrävdes de sociala klädnormerna. En tydlig avgränsning. Sminket var lika slående. Inte bara en mjuk eyeliner, utan en tjock svart kajallinje, långt utanför ögat. Inga vackert sminkade läppar, utan knallrött smetat läppstift. Den dominerande färgen var svart, men det fanns också många färgglada kläder. De bar överdimensionerade kors, rosenkransar och esoteriska symboler för att överdriva samhällets religiösa lojalitet och för att provocera.
På 80-talet var det musiker som The Cure, Siouxsie and The Banshees, Anne Clark och Gary Newman som pekade ut nya visuella och musikaliska riktningar. För övrigt bar Robert Smith från The Cure, som är självaste sinnebilden av waver, också vita gympaskor och färgglada skjortor med alldeles för stora kavajer i början av sin karriär.
Det var först senare, när scenen gradvis blev dystrare, som Robert Smith övergick helt till svart. Tillsammans med 80-talets goths kallas wavers fortfarande för oldschool-goths i dag. Det spelar ingen roll om de faktiskt fanns på 80-talet. Det som avses är stilen.
Gruftis
Gruftis är det som till stor del förknippas med begreppet Goth. Gruftis såg ut som om de var nyss hämtade från en skräckfilm. Övergångarna mellan scenens typer är dock flytande och etiketterna är bara efterhandskonstruerade hjälpmedel för gruppering. Det fanns inga klassificeringar på den tiden. Det var i själva verket en enda scen och de flesta medlemmarna insåg inte ens att de bildade en ny subkultur.
Med tanke på tidens normer verkade Wavers ta en del tid att vänja sig vid. De möttes med förakt, skepsis, oförståelse och försiktighet. Goths däremot skrämde verkligen samhället. De ville inte provocera, de ville hålla sig helt åtskilda och bli lämnade ifred. Med sin utstyrsel och smink hänvisade Gruftis till skildringen av vampyrer i slutet av 70-talet. "Dead make-up" kallade de det när de täckte sina ansikten med vit smink och målade ögonen till mörka grottor med svart ögonskugga. Det måste vara ockult, så läskigt och symboliskt som möjligt. Deras kläder påminde om klänningar och nunnornas rockar. De bar slöjor och svarta handskar som karaktärer från gotiska romaner. Prototypen för goths anses till exempel vara "Rat", som presenterades i en bildberättelse i ungdomstidningen Bravo i början av 1980-talet.
Wavers var någorlunda socialt acceptabla med sitt utseende, goths var inte det. Det är så här man kan göra en provisorisk distinktion. Den musikaliska kontrasten kan också bara beskrivas vagt. Man skulle kanske kunna säga att wavers var mer bekväma med synthesizers och även med lättare ljud, medan goths svepte in sig i dystra ljud och djupa röster. Men även det är bara ett försök till differentiering.
EBMers
EBMers var också en del av scenen redan på 1980-talet, även om de var visuellt och musikaliskt skilda från goths och wavers. Deras fokus låg på elektronisk kroppsmusik (EBM), som var aggressiv och elektroniskt påminner om marschmusik med slagord. Musikens rötter låg i brittisk industriell musik blandat med minimal electro. Sången var egentligen mer som skrikande och påminde om militär drill.
Under kalla kriget handlade elektronisk musik om strid och militär och krig och terror. Följaktligen gillade folk också att klä sig i kamouflagefärger med kängor och uniformer. Den kyliga och hotfulla industrialiseringen var också ett stort tema. Tekniska framsteg var skrämmande eftersom de verkade själlösa. EBM-musiken spelade med detta - och det gjorde dess anhängare också. Till och med deras hår - stylat till flata frisyrer - var mycket kantigt och kantigt. Maskindelar fungerade som symboler. Mottot var: "Arbete, svett och muskelkraft".
Medan DAF och Die Krupps gjorde sin grej med oss i början var det band som Front 242, The Klinik eller Nitzer Ebb som utvidgade EBM-genren. Band som Skinny Puppy och Ministry var pionjärer i Amerika.
Att scenens strömningar också inspirerade varandra kan man till exempel se i Depeche Mode, som kombinerade extravagant popmusik och industriellt sound, kombinerade detta med mörk styling och ibland stod på scenen med en slägga. Ett imponerande exempel på denna blandning är den officiella videon till "People are People".